En busschaufför

... är en man med glatt humör. Eller?

Tog precis en försenad buss till Ramlösa. Bussen var smällfull och jag blev ståendes precis vid busschauffören. Ett gäng dagisbarn är med på bussen och några sitter längst fram.

Helt plötsligt hojtar en liten pojke ca 5 år till chauffören: Kan du höja musiken?

Chauffören: Nej.

Pojke: Varför inte deeet?

Chauffören: Mummel...

Pojke: Varför får bara du lyssna på musik och inte vi?

Chauffören: Mummel... Gruff.

Pojke: Nu är det fullt på bussen!! Det finns inga platser kvar!

Annat barn: Det finns det visst!

Pojke - arg blick.

Jag ber en av flickorna på sätet bredvid att trycka på stoppknappen då jag inte nådde.

Flicka 5 år: Tog du fel buss?

Harriet: Nej, men jag skulle bara åka en hållplats ( som tar 3 min men på en 90-väg )...

Flicka: Kunde du inte gått?

Harriet: Nej, då hade jag missat mitt tåg.

Flicka: Vi missade vårt tåg. Eller nä. Det var nog sönder. Vi skulle till Skånes djurpark men det gick inte. Så vi fick hitta på något annat!

Jag närmar mig att stiga av men flickan fortsätter prata.

Harriet: Då blir det nog Skånes djurpark en annan dag?

Flicka: Ja! Det blir det nog...

Andra resenärer fnissade av vårt samtal men mannen med stenansikte dvs chauffören låtsades som ingenting.

Och han höjde inte musiken... Harriet steg av.

Jag gillar barn. De säger vad de tänker på. Inte tänker på vad de säger...

Over and out