Jag har lunch så jag passar på att blogga lite eftersom lunchen bestod av en banan och jag nu har 22 minuter kvar.
Dagens inlägg ska handla om mina föräldrar. So here goes.Mor. Mamma. Den bästa i helaste världen.
Hon har haft det tufft med alla oss barn, vårdnadstvister och tonårsrevolter. Idag är hon min bästa vän. Hon står mig mycket nära. Vi pratar några gånger i veckan och nu efter flytten försöker vi träffas en gång varannan vecka iallafall.
Hon känner mig utan och innan och är alltid ärlig. Även om ärligheten inte är så kul alla gånger.
Hon är min största förebild och jag lyssnar noga på hennes råd. Hon vet, hon har levt.
Jag kan inte klara mig utan henne och blir jag hälften så bra mamma som hon har varit så kan mina barn skatta sig lyckliga.
Min far då. Han lever inte längre.
Detta är en lite längre historia. Någon vidare förebild var han inte.
Ok, nu kommer känslig information, men meningen med dessa 30 dagar är att ni ska lära känna mig bättre. So here goes.
När jag var 4 år skilde min mamma sig från min pappa. Det var början på helvetet. Rent ut sagt.
Annika flyttade till mamma, jag bodde hos pappa. Varannan helg var vi bägge hos mamma, varannan helg hos pappa.
(Jag ville många gånger stanna kvar hos mamma när jag varit där. Men fick inte för pappa.
Mamma har berättat att när hon lämnade mig på dagis en måndag så sprang jag efter och ställde mig o skrek genom staketet. I ren panik. Tårarna hade sprutat.
Mamma berättade att det var fruktansvärt att behöva cykla ifrån sitt barn för att barnet inte ville till sin pappa. Men vad kunde hon göra?)
Min pappa var i grund och botten en snäll pappa.
Han gjorde mycket för oss barn. Det kan ingen ta ifrån honom. Vi åkte på museum, snickrade hemma, cyklade runt, var på kolonin, var i stadsparken, var i botaniskan, hälsade på farmor/kusin/faster i Helsingborg, turade till Helsingör, åkte till Skånes djurpark, gick på Mulle osv osv. Inte en helg vi bara var hemma. Inte en kväll vi blev satta i soffan med tv:n som barnvakt. Han var en bra pappa på så sätt.
Sedan fanns det mycket tvivelaktigt.
Som den gången han slog mig med en planka i huvudet för att jag inte ville leka med min syster just då.
Eller den gången jag såg honom dra in min syster på toaletten för att smiska henne rejält. Hon hade kissat på sig i overallen.
Eller alla de gånger han gav oss lusingar för att han tappade humöret. Eller alla dem gångerna han hotade med att "ge oss stryk efter noter".
Jag minns att jag alltid kutade in till en tavla som fanns på vårt rum och påpekade vad som stod på den. Det var en tavla från BRIS, det stod "Barn är oslagbara."
Det hjälpte sällan.
Jag och min syster hamnade också på utredning hos soc för de misstänkte att vi var utsatta för sexuellt övergrepp. Jag minns att vi fick sitta med Barbie och Ken för att visa vad de gjorde.
Vi fick även rita i en sandlåda de hade inomhus. Barnpsykiatri på 80-talet. Ljuva grejer.
De kom aldrig fram till ngt konkret. Det lades ner.
Dock finns det minnen i små fragment som jag nu som vuxen kan se som väääldigt tvivelaktiga gällande min far.
Det visade sig på senare år att min far var sjuk. Han misstänktes lida av borderline samt förföljelsemani.
Han gick in i en depression och försökte ta livet av sig när jag var 15 år. Han blev tvångsintagen på St Lars och bodde där i flera år.
Till slut blev han utskriven, då var jag 22 år. Han dog två dagar senare. Av en lunginflammation i hemmet. Ensam.
Det är hemskt att säga det, men lättnaden av att han äntligen blev "fri" från sina demoner gjorde att jag inte sörjde honom så mycket.
Men idag, 6 år senare, undrar jag hur han hade varit om han hade fortsatt leva.
Han hade varit en bra morfar. Men jag hade aldrig lämnat honom ensam med mina framtida barn.
Det var mina föräldrar det. Muntrare inlägg imorgon.
Over and out
