Ett ögonblick i mitt liv

Så, då blev det inget bloggade igår. Hade fullt upp med annat.
För att göra en lång historia kort så spenderades dagen först hos Emma sedan mamma o sedan Emma igen. Avslutades med mycket tom flaska vin och ett praktbesök på Glorias som varade hela 45 minuter. Men jag hade roligt när jag var där iallafall! Kvällen i övrigt var en sån där perfekt spontankväll!

Nu ska jag då blogga ikapp min lilla lista så vi börjar med "Ett ögonblick", alltså, antagligen i mitt liv då.
Ja. Jag har ju många. Men jag har en tendens att försöka minnas en känsla istället för händelse om det är ngt speciellt.
Så när jag är utomlands till exempel så kan jag vid tillfälle sluta ögonen o tänka: Det här ska jag komma ihåg.
Ett exempel är när jag och Ulrika var i Marocko. Jag var ute och badade själv i det iskalla vattnet. Bredvid mig simmar en kvinna i min ålder. Fast med burka, from head to toe.
Bakom henne är ett stort berg som har ngn form av arabisk text (antagligen Monshallah Allah eller ngt... haha) inristat eller gjort med vita stenar, jag minns hur salt vattnet var, hur solen stekte, ljuden från barn som lekte på stranden och vilken skillnad det var på mig och henne. Fast egentligen ingen alls.
Jag bar minibikini (hur liten den nu kunde vara på min kropp) och hon en heltäckande burka som bara visade ögonen. Där plaskade vi tillsammans. Fast inte tillsammans.. Ja ni fattar.
DET var ett moment för mig.

Mitt "andra" inlägg, alltså det som hade varit dagens ska handla om min tro.
Vilken tro? Jag är inte speciellt troende.
Däremot kan det hända att jag slinker in i Domkyrkan och tänder ett ljus, sätter mig i en bänk och tänker på papi ibland. Det händer inte ofta.
Men det är ngt speciellt med att sitta där. Det luktar på ett visst sätt. Typ torr källare, sten och stearin.
Det ekar lite här och var. Men det ligger ett lugn i luften. Alla rör sig stilla och tyst. Stor respekt för vad det står för.
Så det händer kanske en gång per år. Inget jag pratar om direkt. Men det är lite min egen sak. Eller ja, inte nu längre.
Jag gillar det. Så kan jag sitta där själv i min tysthet och prata med papi i huvudet.
Jag förknippar honom med Domkyrkan. Jag var ju nämligen med i Domkyrkans barnkör när jag var liten/yngre...
Så många helger har jag stått på den trappan och sjungit med min bästaste gudfruktiga röst i en röd velourtröja á la 80-tal inför halvintresserade gudstjänstbesökare. Pappa var alltid där och lyssnade.
Det var tider det.

Se, nu spårade det ur igen här. Det skulle ju handla om min tro.
Jag har ingen. Har bett om hjälp ett par gånger men har inte fått varken hjälp eller svar. Så då får det vara.
Vem behöver Gud när man har sin mamma?

Over and out