Cynisk

Jag läser till och från boken "Dumpa honom, han vill faktiskt inte ha dig", det är en samling med läsarbrev från kvinnor som skrivit in till en krönikör vid namn Greg som då svarar ärligt på deras mansproblem.
Och sanningen han säger är ju att det finns inget som heter "är inte redo för ett förhållande", "tror inte på äktenskapet" eller "jag är inte värd dig". För vill en man ha dig så visar han det.
Då ringer han, vill träffa dig, sexa med dig, visa dig för sina vänner and so on.
Vi (kvinnor då alltså, även jag) är ju så hiiimla duktiga på att ursäkta killar (som egentligen inte vill ha oss).
Vi är alltså überduktiga på detta. Och gärna trösta varandra med en massa småförklaringar om varför han inte vill träffas, inte ringer osv osv.
Men sanningen är att hade han velat, så hade han gjort det.
Jag blir för var gång jag läser ett av dessa dilemman klokare. O kommer på mig själv med att jag tycker att just hon som skrivit brevet verkar vara blind. Men så är det inte. Hon är en kärlekstörstande kvinna, precis som moi då... Alltså köper man det mesta. Och ursäktar ännu mer.
Varför lär man sig inte då?

Börjar bli mer och mer cynisk. Så frågan är: kommer jag någonsin tro på det en man säger till mig? För tro mig, jag har hört det mesta. Och om Greg (krönikören) har rätt, vilket han har, så är allt bullshit som jag har hört.

Fan. Jag som verkligen trodde att det fanns en ö (utan fungerande telefoner) dit alla killar som inte hör av sig flyttat till, en efter en.

Men nä. De har bara inte varit intresserade.

Over and out