Ja då har jag förstått att ni saknar min blogg. Jag har inte bloggat på en vecka och kan inte lova att detta blir det mest intressanta inlägget. Jag är sjuk. Är det någon som missat det?
Usch. Kan knappt minnas sist jag var så här dålig och så här länge? Ja det är inte rättvist.
Jag blev dålig redan i lördags. Kände mig vimmelkantig och snurrig. Var dessutom uppsvälld av brödet jag åt (första brödet på 6 veckor). Trodde att det berodde på en överdos av kolhydrater men ack nej. Gick hem och la mig mitt i westernfesten och sedan dess har jag varit däckad. Febersvallningarna går i vågor och ena sekunden är jag genomsvettig bara för att nästa sekund behöva dra en filt över mig... Huvudvärken kommer och går, hostan håller mig vaken om nätterna bara för att vara nästan obefintlig på dagen. Halsen är tjock och jag har ingen matlust. Japp. Jag vet att det är svårt att tro. Men jag har ingen matlust. Äter bara för att överleva mer eller mindre. Dricker thé för att lindra halsen och Coca Zero för att få i mig ngn vätska överhuvudtaget.
Som det ser ut nu så kommer jag inte jobba alls denna veckan. Febern har fortfarande inte gett med sig och eftersom jag inte får sova ordentligt om nätterna ligger jag och sover till o från hela dagarna. Kroppen är slut. Helt slut.
Den planerade spelkvällen här på fredag är inställd... Vilket är tråkigt men nödvändigt.
Igår (efter att jag stoppat mig full med ipren, cocillana och nässpray) kröp jag upp i hörnan av soffan med en massa kuddar och min pälsfilt. Vände tv:n och satte på Sex and the city filmen.
Satt och skrattade, grät och snörvlade i två timmar. Riktigt skönt att få tömma sitt gråtkonto. Har kännt den senaste tiden att jag har haft behov av att släppa loss lite känslor men har inte gjort det. Men under mitt sällskap med Carrie, Samantha, Miranda o Charlotte igår så kändes det helt okej att äntligen fulgråta. Ingen såg min ändå och den filmen berör mig på så många olika plan. När Carrie slår blombuketten i Bigs huvud, när Carrie har "mexicoma", när Samantha blir lämnad på bordet på alla hjärtans dag iklädd endast sushi - allt för att göra sin man glad, och hans lägger ingen vikt vid det alls (känner igen det..), när Steve berättar att han varit otrogen och det värsta o bästa - när Miranda ringer Carrie på nyårsafton och inte riktigt vill säga att hon är ledsen. Men Carrie känner det på sig och tar sig till Miranda. Det är vänskap det.
Ja. Sådana vänner har jag. Men just nu tar vi inte så väl hand om varandra. Det är väl därför jag dessutom tjöt som en toka igår... Det får bli bättring på det.
Nu ska jag vila en liten stund. Skriver mer en annan dag!
Over and out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar