Det är väl sjukt

... hur en okänd människa kan sabba ens dag?
Träffade en människa idag som sänkte mig totalt. Vi kan säga att det var en läkare. Och vi kan säga att hon var tvungen att fråga vad jag vägde. Och vi kan säga att hon sedan sa: Du behöver gå ner i vikt.
No shit!?
Talade då om för henne att jag tappat 9 kg sedan i somras (underförstått: Du vet inget, Kärring!).
Hennes svar då: Så bra, men du behöver gå ner 10 till.

Ville spotta på henne. Eller iallafall sparka. Eller kasta ngt på henne.
Så taskigt.
Hon vet ingenting om mig eller att jag jojo-bantat sedan högstadiet. Jag har testat mer eller mindre alla preparat/dieter som finns att tillgå och nu äntligen hittat ngt som passar mig: GI.
Men det tar ju tid och man har sina svackor.
Då hjälper det inte att en kärring kommer och talar om för mig att jag behöver gå ner 10 kg till.
Dum i heeela huvudet.
Självkänsla vad är det? Och jag som dessutom börjat trivas i min kropp på senare tid.
Må hon bli kräksjuk. (Det är för mig det värsta som finns...)

Tantafan.

Detta har ju då genomsyrat hela min eftermiddag. En eftermiddag som i övrigt varit så mysig med lite kvalitetstid och strövande på Nova.

Det hela slutade ju självklart med att jag nu sitter i soffan med en burk (ja nu köps det inte i påse längre) lösgodis som jag frekvent fyller munnen med.

Ska väl iallafall skatta mig lycklig att det snart är påsk (=ledig 4 dagar), fest på lördag, hälsan i behåll (trots den MASSIVA övervikten), Sthlm om 18 dagar och slutligen Barca om 26 dagar.
Sedan att mina söta små änglar Emma & Ulle är hemma igen.
Och det faktum att en ny människa (eller ja, två) trätt in i min liv och gör det roligare att stiga upp på morgonen.

Man ska vara glad för vad man har.

Således är jag också glad för mina 10 extra kilon. Ska nog fylla på lite nu. Tar en gelegroda till...




Lämnar er med en bild på Gilbert Grapes mamma.
Mica vet vad jag menar...






Cambio y fuera