Fan då.

Igår hände det som inte fick hända. Stressen sa ifrån. Fick en kraftig magsmärta på förmiddagen i skolan och hjärtat började rusa. Fick en panikattack utan dess like. Värmen i kroppen steg o tårarna kom utan att jag kunde stoppa dem. Som tur är vet några av mina klasskamrater hur läget är och en av dem gick in och var min "Emma". Det vill säga - tala lugnt men bestämt till mig och talade om för mig att nu skulle jag andas och inte hyperventilera.
Det var väldigt längesedan denna känslan infann sig. Visste ju att den skulle komma igen och framförallt under utbildningens gång med tanke på hur dagarna ser ut.
Jag försökte sedan tänka vad det var som satte igång detta och kom fram till att jag strax innan hade bokat in ännu en hårförlängning denna vecka och insåg att jag inte hade en ledig timme förrän slutet på nästa vecka. Där hade vi det.
Varför gör jag så här mot mig själv? Igen? Fattar jag inte att kroppen inte orkar???
Hade någon av mina vänner varit så här så hade jag förklarat för dem att de måste vara rädda om sig själva och lära sig vikten av att vila och ta ledig tid.

När jag berättade detta för sambon på kvällen så blev han nog lite arg på mig. Han sa till mig att jag inte ska boka upp mig så här sen sa han: Testa att vara ledig o gör något som du tycker är roligt!
Han är ju inte så dum.
Så nu blir det mer ledighet för min del.

Vad ska man fylla ledigheten med..? DÄR har vi problemet med mig.

Over and out