... är jag extra tacksam. Idag är en sådan dag. Tänker på vilken fin familj, vilka underbara vänner och fantastisk sambo (som nu också är min blivande make) jag har.
För strax över ett år sedan var jag redo att stämpla ut.
Jag mådde skit. Jag hade gått in i väggen, drabbats av en svår depression, många av mina vänner mådde inte bra och jag fann mig i en stor existentiell kris. Till och med min dåvarande hund, Milo, mådde dåligt.
Men nu, nu, mår jag bra. De flesta av mina vänner mår bra, jag har sagt upp mig från det jobb som gjorde mig sjuk, tagit tag i skolan och är om några veckor klar med mina grundämnen. Inte nog med det. Milo har flyttat och mår bra. Jag har sökt in till en utbildning jag drömt om sedan tidig tonår och kommit in. Jag har hittat tillbaka till mitt livs största kärlek och är nu förlovad. Fy fan alltså. Är så jäkla glad att jag inte gav upp. Man är så jäkla snabb med att gräva sig djupare när man mår dåligt men när man mår bra så glömmer man lätt hur man hade det. Därför gör jag detta inlägg.
Fy fan vad jag är tacksam.
Over and out