En vecka i träningens tecken

Så, då var det värsta över. Påsken med stort P. Satt igenom en påskmiddag hos mamma igår och bara tittade. Tittade på min kära familj när de åt ägg, sill, grovt bröd, paj, köttbullar, prinskorv... Ja you name it, they ate it.
Jag nöjde mig stilla med ett glas vatten men fick bryta i mitten och ta mig en cigg. Det enda som håller mig på mattan alltså.
Sedan blev det lite youtube-tittande på "Ken Lee", Pablo Francisco och skrattande bebisar. Vi drack kaffe och diskuterade min lillebrors flörtande med tjejen från fiskdisken på Citygross. Lång historia. Men han är sannerligen min bror, ingen tvekan.
Efter ett par timmar körde vi hem och väl hemma blev det lite slötittande på tv innan vi kröp till kojs.

Hela helgen har gått i ett snabbt race. Jobbade i fredags, jobbade i lördags, var hos mamsen igår och jobbar idag. Påskledig? Nej varför det? Heeeelt onödigt.
Och ingen träning har det blivit heller. Har inte tränat sedan i onsdags. Och jag är helt ärlig när jag säger att jag har svag abstinens. Trodde aldrig att det skulle hända men så är det.
Så nu har jag bokat in tisdag, onsdag, ev torsdag, fredag och lördag (och/eller söndag) för att ta igen förlorad tid.
Nu jäklar ska det tränas. Vågen ska ner under det magiska strecket innan
maries 80-tals fest. Så är det bara!

Nu är det inte långt kvar till vår resa... 85 dagar för att vara exakt. Eller 11 veckor om man så vill.
Och det går fort. Det var inte längesedan jag skrev att det var 129 dagar kvar... Tiden går fort mina vänner.

Pratade med en gammal vän förra veckan när jag väntade på att de andra skulle träna klart. Det pratades om svenskt lösgodis, tanken "jag börjar på måndag", tjockis-syndrom, träning och att röka på.
Jag fick nämligen frågan "Röker du på?" mitt i samtalet. Va??!
Människan i andra luren: Det luktar så...
Harriet: Va?
Människan i andra luren: Nej det kan ju inte lukta genom telefonen hahaha, det måste komma från vardagsrummet...
Okeeej... Wierd. Men kulturen hon befinner sig i skiljer sig nog ganska mycket från den svenska. Och inte "nog", den gör det.
Var dag knappar jag in dennes bloggadress och bli alltid lika glad när jag ser att det finns ett nytt inlägg! Trist bara att det inte kommer nya foton hela tiden, vilket hade varit det ultimata! Vardagen för denna person skiljer sig så från min försvenskade, lillgamla vardag. ( Samboliv, "det är en dag imorgon", "Kaka? O på en torsdag?", heltidsjobb, att det faktum att gå ut och äta är en lyx som sker sällan osv osv...)
Jag lever lite genom denna persons blogg. Och saknar.
Men när du svänger hem om i juni finns det inget som kommer kunna stoppa mig från att träffa dig. Och då ska du dessutom få lite hederligt, svenskt City Livs godis!

Over and out