Idag skulle du ha fyllt 60 år. Vi hade antagligen inte firat dig med stor fest, dels för att du tyckte att sånt var "tramsigt" och dels för att du inte hade så många nära vänner.
Det har nu gått 4 år sedan du lämnade oss. Du lämnade mycket efter dig. Två döttrar och en massa mysterier. Vilka mysterier detta är går jag inte in på här. Ni som känner mig vet.
Under din livstid var vi ömsom vänner ömsom ovänner. Mestadels ovänner. Och din sista tid i livet var ingen dans på rosor, varken för dig eller oss. Men vi hade överseende då vi "äntligen" insåg att det låg en sjukdom bakom ditt beteende. Vilket helt plötsligt förklarade mycket.
Det var många svåra år med dig och tidvis hatade jag dig. Men nu när du inte finns, så önskar jag att vi hade varit lite mer vänner än ovänner. Men det finns inget som kan ändra det idag.
Det som gör mest ont är att du aldrig hann träffa Johan, du kommer aldrig se mig gifta mig och du kommer aldrig få träffa dina barnbarn. Men du är en del av mig var jag än går. Hela tiden.
Så det är med kärlek jag säger; Jag hatar att sakna dig Pappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar