... är inte hemma. Och jag saknar honom något så fruktansvärt! Det gör ont i mitt hjärta att veta att vi inte ska få träffas på flera dagar. Och att detta sen ska repeteras flera veckor i sträck!
Visst, han kommer ju hem snart. Men ändå!
Om du hatar romantiskt tjafs, sluta läs nu.
Är det verkligen normalt att sakna någon så här mycket? Efter så många år tillsammans?
Ja, jag vet inte. Men det gör jag iallafall. Hade någon frågat mig hur mitt liv kommer se ut om några år så hade jag svarat: Jag har ingen aning.
Men hade någon frågat vem jag ser mig med om några år så hade jag svarat: Johan.
Och det är så sliskigt sant som det är sagt.
Efter med och motgångar, tråkiga händelser, sorgliga händelser och en massa roliga händelser så är Johan den som står mig närmast hjärtat. Han är min bästa vän (en av dem).
Han är min familj. Han är pappan till mina framtida barn. Han är den som kommer se mig bli gammal. Han är den som talar om för mig när jag gör fel. Han är den som får mig att känna mig älskad. Han är den som sporrar mig när saker går fel. Kort sagt, han är en stor del av mitt liv. Och jag älskar honom. Men det visste ni säkert redan.
Jag saknar dig mitt hjärta! Koooooom heeeeeeem!
Nu ska jag gå och lägga mig... i den tomma, kalla sängen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar