Om man bantar

... i 10 år av sitt liv, borde man inte vara j-kligt smal vid det här laget då?
Läs:
http://www.expressen.se/halsa/1.1176787/ny-studie-en-kvinna-bantar-10-ar-av-sitt-liv

Jag, som har "lidit" av övervikt sedan barnsben har testat det mesta utom heroin för att gå ner i vikt. Och ändå sitter kilona som berget. Ska det vara så j-vla svårt då? Alla vet ju att man måste förbränna mer än man stoppar i sig. Det är tallriksmodellen som gäller. Men varför lider då så otroligt många människor i världen av fetma och övervikt? Om det nu är så enkelt? Fetma är en folksjukdom. Jag (tjockis som jag är) säger att det kan jämställas med ett nikotinbehov eller rent ut sagt alkolism. Att det är någon form av syndrom, detta behov att alltid ha ngt i munnen, att aldrig hinna bli hungrig och att döva andra behov med mat.

Ja. 3,5 kg kvar. Fortfarande. Varför man sedan stirrar sig blind på vågen vet jag inte. Men det är det enda jag har att gå på. Mina vänner vet att jag är en av de största jojo-bantarna i Skåne och alltid testar nya dieter. Och jag vet att jag förra veckan skrev att jag skulle börja på GI. Så blev det inte kan jag meddela. Jag sitter just nu och äter NonStop for Christ sake.
Jag ska däremot ge mig på sopporna igen, de var ganska enkla att följa, dvs att man inte alls behöver planera, handla eller "gå över gränsen". Det är en strikt diet som gör att det inte är så lätt att äta fel eller för mycket. Detta händer på måndag och fram till resan.
Jaja... Måndag måndag måndag. Jag lovar att jag ska sluta blogga om vikt och dieter. Men det är ngt som upptar mina tankar dygnet om. Vikten. Eller rättare sagt övervikten.
Vi får väl se hur det går och vilken diet det blir nästa vecka hahaha!

Over and out