Saltvatten

Ibland kan man ta åt sig av sådant som man normalt inte hade reagerat på.
Ett ord, en blick, en suck.
Några ord. Några blickar. Fler suckar.
Eller värst - tystnaden.

Vissa människor tänker inte på vad deras små ord, blickar eller suckar kan sätta igång hos någon annan.
Obetydliga meningar. En tanklös suck.
Är man då redan sårbar, lite ledsen eller har haft en crappy day så kan detta räcka för att hjärtat ska börja svida och den nedre fransraden fyllas med saltvatten...

Jag är inte den som gråter. Det vet de som känner mig väl. Det krävs väldigt mycket för att jag ska fälla en tår.
Jag kan gråta till en sorglig film eller sorglig scen.
Men äkta tårar kommer sällan från mig.
Jag håller det mesta inom mig och förvandlar oftast det ledsna till att bli förbannad, sätta igång ett projekt, baka eller städa.
Omvandlar mina ledsna tankar till något kreativt.

Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu.
Jag sitter själv hemma. Tv:n rullar på. Jag känner mig lite vemodig. Den bekanta randen av saltvatten ligger o väger på fransraden.
Jag vet inte riktigt varför jag känner mig deppig. Kan det vara de nya pillerna? Kan det vara att jag haft en underbart skön ledig dag och nu helt plötsligt känner mig ensam?

Tror det mesta handlar om min far.

I lördags skulle han fyllt år. Han skulle ha blivit 62 år i år. Det är 6 år sedan han gick bort.
Jag har än inte varit och "besökt" honom.
Kan inte. Jag tänker på honom vid andra tillfällen istället.
Jag har ett fotografi med honom och mig i sovrumsfönstret. En bild i blyerts av honom i köket.
Så han finns med mig hela tiden fast jag inte tänker på honom hela tiden.

Idag blev jag påmind. Jag blev stannad av en söt liten tjej som jobbar på ICA här på Nöbbelöv inne i butiken.
Det lät (ungefär) så här.

ICA-tjej: Vad heter du i efternamn?
H: Ekström
ICA-tjej: Vad heter din mamma i förnamn?
H: Helena
ICA-tjej: Min mamma kände din pappa.
H: Eeh? Ok?
ICA-tjej förklarar en massa och sedan: Min mamma dejtade/var tillsammans med din pappa när hon var typ 19 år. Han heter Carl-Magnus va?
H: Ja, fan vad skumt! Världen är liten!
(Här kommer det klassiska, blev obekväm/ledsen/påmind och kände behovet av att lätta upp stämningen...)
H: Tur att vi inte är direkt jämngamla o liknar varandra... Hahaha!

Smart-ass. Alltid.
Iallafall. Ledsen blir jag. Och framförallt när jag hörde hans namn. Carl-Magnus. Och att jag dessutom fick lite halvt förklara att jag hette Ericson i efternamn förr men nu heter Ekström som mamma... Varför gick jag inte in på.

Även om den mannen inte var en exemplarisk far och faktiskt behandlade mig och min syster illa så saknar jag ändå honom. Han var en bra människa ändå. Det kan jag idag säga när jag vet vad elakheten berodde på.
Jag saknar honom så förbaskat.

Och där rann saltvattnet över.