Dokudockor

Varför älskar man att vältra sig i andras olycka och missöden? Vad är det med oss som gör att vi gottar oss i när andra gör bort sig. Varför är det så roligt?
Är våra egna liv så sjukt tråkiga och händelselösa?
Har vi en sida som vi vill släppa loss men inte vågar?
Hrrrm. Ja. Så är det nog.
Det är ju nämligen så att de mest populära programmen är av typen dokusåpor. Det ligger något i det.
Jag älskar dem! Jag älskar dumma människor! Jag älskar människor som gör bort sig utan att ens fatta det själv! Jag älskar att skratta åt dem och deras kommentarer! Jag älskar allt som de gör. Jag älskar att hata dem. Dumma dumma människor.
Därför är jag så glad att det visas program som Hollywoodfruar, Grannfejden, Ullared och Lyxfällan.
Och den nya favoriten: Paradise Hotel. I LOVE IT!
Unga dumma människor som kommer söndersolade, söndertränade, söndertatuerade, söndersminkade och fulla med löshår till ett hotell på okänd ort. Och de är enbart där för att dricka sig fulla, slåss, pippa och svina. Och det är ju därför det är så roligt att kolla på!

Den bästa just nu är ju klart Jackie. " Jag är Svartenbrandts dotter och detta är en hämnd mot min pappa."
Och som hon hämnades sen då. Pippade loss första kvällen med första offret John. Okej, han var inte svårflörtad men ändå. (Kill i nacken deluxe!) In your face dad!
Ja vad ska man säga. Titta på det. Ni kan inte annat än att älska det. Eller iallfall. Hata att älska det. Och säger ni annat så ljuger ni. Det finns en anledning att dokusåpor är så populära.
Skadeglädje är den enda sanna glädjen...



Resten kan ni se på youtube...

Over and out